vidare fast med stapplande steg. Sorgen efter min älskade son tär på mig både fysiskt och psykiskt. Känner mig så trött i kropp o själ, jag vet att det kommer bli bättre men NÄR????
Varje lördag är en plåga för mig och hans syster.
Jag har fått sorterat bort hans saker utom de jag ville behålla och de som Sarah fick men det var svårt att kasta det som var hans men han var en liten skrotsamlare så det mesta var trots allt bara skräp.
Annars trallar man på i samma gamla spår här, inget jobb ännu vilket börjar bli trist, att gå här hemma utan ngt vettigt att göra är inget kul, jag lovar. Tur man har hunden så man kommer ut lite iaf.
Skriva blogg är inte heller ngt som roar mig så därför bli det inte längre än så här.
Baj baj
