eller vi kanske kan kalla dem uteboende. Nu undrar ni säkert vad det är jag menar? För ett par månader sen upptäckte jag att ett duvpar byggde bo på vår ena balkong, mannen blev inte färdig till att ta bort boet så efter ett tag såg jag att de lagt två ägg. Djurvän som man är fick äggen och boet ligga kvar, jag trodde ju att måsarna skulle sno äggen men icke. Detta har resulterat i att vi nu har 4 duvor på balkongen, 2 som sitter o har sina hu-läten och 2 som piper efter mat o uppmärksamhet. Nu längtar jag efter att de skall bli flygfärdiga så boet äntligen kan komma bort för familjen Duva betalar ingen hyra, de städar inte efter sig så nu är det snart vräkning på G
Pappa Duva med ungar som gömmer sig
Idag är det lördag, denna jäkla dag som jag vill avskaffa i kalendern. Lördag en dag som alltid kommer påminna mig om dagen då Sonens liv tog slut. Igår kväll kom jag på att för exakt 1 år sedan stod vi på knutpunkten och väntade på tåget från Göteborg med sonen som jag inte sett på 5 månader. Så förväntansfull och glad jag var då, visste inte då att 16 dagar senare skulle glädjen bytas ut mot den djupaste sorg. Nä, idag är det ingen bra dag, tror jag kryper ner under täcket igen.
1 kommentar:
Så snällt av dig att låta de få ruva klart! Men jag kan förstå att de för en del oväsen och skitar ner.
Tråkigt med minnena av sonens bortgång och nu närmar sig ettårsdagen med stormsteg. Jag lider med er anhöriga.
Sv: Så markanden var där, grrr... då skulle vi gått ner och tittat.
Skicka en kommentar